Nu så här ca 3 år senare

Kan jag förstå att männen tycker att en influensa är jobbigare än att föda barn.
Det är ju som sagt snart ca 3 år senare - sen sista förlossningen- och nu ligger jag sjuk.
Så sjuk så jag nästan dör.
Konstaterar att jag måste ha varit en man i mitt förra liv.


I en förlossning får man ju iallefall en stund att andas på...
Får man det i en förkylning?!? 
Näää Tror inte det.


Antingen så är det näsan som kliar, ögon som svider, man nyser som en tok, hostar upp slem och allt avlöser varandra.
Inte en lugn stund med andra ord.


Så ja idag - kan jag förstå männen som nästan dör så fort dom fått en förkylning.
Dock kan jag inte riktigt dra fördel av att känna som männen.
Bara för att jag förstår den manliga - tyck synd om mig -genen - så kan jag inte släppa den kvinnliga sidan - dvs hoppa - harkel  - krypa - ur soffan när jag hör att ungarna slåss. 
Inte heller kan jag slappna av tillräckligt för att ta mig en tupplur mitt på dagen - bara för att jag behöver det.
Trots snörvel och allt som tillhör kan en kaffe kopp som stått på samma plats för länge reta gallfeber på mig.


Men jag har iallefall fått en dags vila då maken har vabbat för barnen som oxå vart sjuka.
Imorgon dock återgår både maken och alla barnen till skola och förskola.
Då ska vi se om jag kanske kan ta mig en tupp lur..
Eller så har jag mirakulöst nog blivit frisk över natten och står och bakar istället.


Nu är det läggning av barn och sen ska jag locka maken till mig och blinka med mina - tyvärr alldeles för korta ögonfransar - och kika på saker till Miltons 4 års kalas - från Ebay