Oj redan lördagkväll.
Snart är hela härliga helgen slut.
Vi har haft fin besök av memme som varit i Sydamerika dom sista 2 månaderna.
Precis hemkommen efter att ha kört henne till tåget.
Gett Milo man en stor flaska med fanta och en skål med popcorn - fixat en bröddeg som nu står och jäser.
Och nu sitter en annan och jäser i soffan.
Dagen har tillbringats i Borås stad tillsammans med memme och 2 små.
Inte riktigt lika kul som det låter.
Mina barn hatar verkligen att gå i butiker - mamman med.
Tacka vet jag Ullared.
Efter stads besöket var det födelsedagskalas hemma hos granninnan Petra.
Där Brallis fyllde år.
Oturligt nog smet Milo man i förväg när vi skulle till bilen och halkar på en stor isfläck precis på sista trappsteget utanför Petras hus - ramlar baklänges och slår - förmodligen i huvudet i stentrappan.
Som han grät!
Och jag kan nog nästa lova att detta var första gången på 4 år som jag hört honom gråta så.
I vanliga fall reagerar han inte alls.
Det är så jag har funderat på om han har en släng av - CIPA -Congenital insensitivity to pain with anhidrosis - en sjukdom där man inte känner någon smärta.
Det är till och med så att man på förskolan bet oss kolla upp detta lite extra.
Så nu när han reagerade som han gjorde på smällen - ja missuppfatta mig rätt - så blev jag glad.
han kände verkligen vad som hände.
Vi har avvaktat och kollat så att han inte blivit sämre av fallet - inget kräk - inget blod ur näsan - verkar inte allmänt påverkad.
Så nu medans vi väntar på degen som jäser blir det mello med popcorn och dricka.
Snart är hela härliga helgen slut.
Vi har haft fin besök av memme som varit i Sydamerika dom sista 2 månaderna.
Precis hemkommen efter att ha kört henne till tåget.
Gett Milo man en stor flaska med fanta och en skål med popcorn - fixat en bröddeg som nu står och jäser.
Och nu sitter en annan och jäser i soffan.
Dagen har tillbringats i Borås stad tillsammans med memme och 2 små.
Inte riktigt lika kul som det låter.
Mina barn hatar verkligen att gå i butiker - mamman med.
Tacka vet jag Ullared.
Efter stads besöket var det födelsedagskalas hemma hos granninnan Petra.
Där Brallis fyllde år.
Oturligt nog smet Milo man i förväg när vi skulle till bilen och halkar på en stor isfläck precis på sista trappsteget utanför Petras hus - ramlar baklänges och slår - förmodligen i huvudet i stentrappan.
Som han grät!
Och jag kan nog nästa lova att detta var första gången på 4 år som jag hört honom gråta så.
I vanliga fall reagerar han inte alls.
Det är så jag har funderat på om han har en släng av - CIPA -Congenital insensitivity to pain with anhidrosis - en sjukdom där man inte känner någon smärta.
Det är till och med så att man på förskolan bet oss kolla upp detta lite extra.
Så nu när han reagerade som han gjorde på smällen - ja missuppfatta mig rätt - så blev jag glad.
han kände verkligen vad som hände.
Vi har avvaktat och kollat så att han inte blivit sämre av fallet - inget kräk - inget blod ur näsan - verkar inte allmänt påverkad.
Så nu medans vi väntar på degen som jäser blir det mello med popcorn och dricka.
