Ofrivilliga rörelser

För ett par veckor sedan började jag med sjukgymnastik.Rättare sagt - vattengymnastik.
Så skönt!
Helt underbart att göra ett pass i vattnet och känna sig någorlunda rörlig.
Ja för i vattnet kan jag nästan känna att jag rör mig normalt.


Det som sker efteråt är dock inte lite roligt.
Dom senaste veckorna har vi inte fått till fler än 1 pass per vecka - då det eg ska bli 3.
Denna veckan fick vi till 2.
Fördelen förutom att jag kan röra mig på låtsas i vattnet är att smärtan oftast inte hinner stiga mig till huvudet
- den har en tendens att göra det- men inte med vattengympan.
Däremot slås varenda muskel ut, jag tappar all ork och kommer inte för mig att kunna göra något alls under dagarna.
Ni som känner mig sedan tidigare vet att för mig är det oerhört svårt att inte kunna ta mig för något.
Att ligga helt utslagen av smärta, orklöshet (heter det så) och stelhet är inte riktigt min grej.


Nää faktiskt. Min grej är nåt helt annat.
Men jag har det senaste - ah vad blir det nästan på året nu - fått dra ner på allt.
Att städa,tvätta och fixa medans maken är på jobbet så han ska slippa det när han kommer hem funkar inte längre.
Allt får vänta tills han kommer hem och kan ta det.
Dubbelt jobb för maken men så får det vara.
Det går lixom inte.


På detta ska dom ha mig till att sluta med mina starkaste smärtstillande tabletter - som väl eg borde räknas som narkotika- det kanske dom gör oxå. 
Dom ska jag trappa ner på.
Och visst förstår jag läkaren som vill detta.
Jag är 32 år gammal och borde kanske inte behöva ha detta i min påse på ryggen - förutom sjukdommen då- alltså att bli beroende av tabletter.
Men oops sorry - det hann jag visst bli på ett par månader - och jag har sådant medlidande för han/ hon som går på gatan med viftande armar och ben, ofrivilliga rörelser som kommer av att dom håller på att tända av.
Dom behöver en påfyllnad av sitt substans, som dom ioch för sig - kanske - enligt vissa valt att börja bruka frivilligt - men dom kommer inte åt det.


Jag har sådan sympati för dom. Jag försökte i början av min nedtrappning av medicinusen visa att jag minsann är stark - inte beroende- och som vanligt fixar detta själv.
Det gick inte riktigt som jag ville. Abstinensen efter tabletterna var fruktansvärd. Jag har aldrig varit med om något liknande.
En sådan smärta vill jag inte vara med om igen. Och den skrämmer mig. Hur blir det när jag har trappat ner tillräckligt för att sedan kunna sluta med den där sista tabletten.
Kommer smärtan, myrkrypningarna i kroppen och dom ofrivilliga rörelserna tillbaka då?


Att leva med smärtan som blir värre när man tar bort denna tablett- och inte ersätter den- är ett rent helvete.
Men jag är ju stark som vanligt och hatar att gnälla och gny. Men nu när jag ska till läkaren i veckan så får dom faktiskt hitta nåt annat. För nu har jag försökt ett par veckor och livet funkar inte.
Inte som jag vill iallefall.
Och jag vill kunna leva som du - en helt normal, arbetande människa som kanske går på ett träningspass ett par gånger i veckan - och inte ligger helt lealös, orkeslös och känner att hela kroppen är som ett stort öppet sår pga att du tränat, gjort för mycket.


Nu ska jag ta min trasiga kropp och försöka ta mig in i badrummet för en morgondusch. 
Maken får nog komma och hjälpa med att tvätta hår och annat på den gamla tanten. 
Ja för hon var ju verkligen så gammal!